Innebandy när det är som bäst
Västerbottens sm-guld på herrsidan var historiskt, magiskt och Sveriges största skräll.
Västerbottens herrar har genom åren haft det svårt att ta sig från gruppen. Det kan handla om en enstaka poäng, målskillnad eller inbördes möte - Västerbotten faller nästintill alltid på målsnöret. Ett praktexempel på detta var när vi åkte iväg säsongen 2008/09 och hade det bästa länslaget på väldigt, väldigt länge. Jag pratar om ett lag med klasspelare som Viktor Öberg, Filip Stenmark, Emil Johansson(Thorengruppen), Emil Johansson(RIG) och Fredrik Otttosson. Dessa spelare var bara några av det grymma laget vi for iväg med. Personligen fick jag en liten känsla av att det var nu eller aldrig, jag kände att aldrig kommer spela med ett bättre distriktlag än detta. Vi åkte ner med förhoppningar om vinst, spelade på bra när vi anlände, men det räckte ändå inte. Trots att vi endast behövde spela lika sista matchen mot Värmland(Jon Hedlund), kunde vi inte hålla emot. Deras målvakt var första målvakt i u19 landslaget, kom med i Allstar-team och spelar för närvarande i Pixbo Wallenstam, så ni kanske förstår själva att det inte var det lättaste att göra mål på den muren.
Säsongen efter var det dags igen, då med ett betydligt tunnare matrial. Självklart hade vi kvar Filip Stenmark och "Lill Emil", men de tunga namnen som Fredrik Ottosson, Viktor Öberg och Emil Johansson var nu borta. Kvalitén på träningen var som en berg och dalbana och strukturen i spelet ännu värre. Vi for iväg denna gång med tanken, "hoppas att vi för en gång skull tar oss ur gruppen". Turneringen gick av stapeln och vi kunde göra en bra dag med en vinst och en lika. Hoppet levde och vi kunde börja fokusera på morgondagens drabbning. Dagen därpå lyckades vi vinna första matchen och kvartsfinalen var ett faktum. Nu kommer vi till delen "Sveriges största skräll". Vi kom tvåa i gruppen, vilket betydde att vi var tvungna att slå ut storfavoriterna Stockholm i semifinalen och deras förhandstippade finalmotståndare, Skåne, i kvartsfinalen. En uppgift som enligt många var omöjlig att lyckas med. Men med ett groteskt stöd från läktaren och ett lag från Västerbotten som har vuxit sig in i turneringen som jättar, var det fullt realistiskt. Vi går in och vinner kvartfinalen med 4-3 och hela Sverige tappar hakan. Jag har nog aldrig i mitt liv känt en sådan lycka, det spelade ingen roll hur det skulle gå mot Stockholm, vi skulle minst få med oss en bronsmedalj hem från SM-slutspelet. Matchen mot Stockholm var inte så mycket att orda om, vi var det bättre laget matchen igenom och kunde segra rättvist. Finalen skulle spelas mot Västergötland som var ett ganska osynligt lag på papperet, förutom deras två stjärnspelare, Jesper Sankell och Kasper Hedlund. Det blev en målfattig final som slutade 1-1 och gick till straffar, där vi kunde verkställa vår dröm att vinna SM-guld. Västerbottens stora stjärnor blev backen Filip Stenmark, forwarden Emil "Lill emil" Johansson och målvakten som var mest anonym av alla innan SM-slutspelet började, Simon Johansson. 
MVH
Adam Andersson
