innebandysm

Då har jag varit och spanat in den andra uttagningen för Västerbottens pojkar 17.

Jag anlände till hallen efter att ha cyklat tre kilometer i minus 15 grader. Kroppen kände sig stelare än någonsin, mina ben darrade och ansiktet sved av kyla. Tankarna som snurrade i mitt huvud var tydliga, "hoppas att jag nu får se bra innebandy, efter den här groteska cykelturen". När jag öppnar dörren och sneglar över till innebandyplanen får jag se ett gäng killar som springer runt som yra höns. Enkla övningar som hörnen, dubbelpassningar och diagonalpassningar var helt plötsligt oerhört svårt för dessa utvalda spelare. Passningarna hade ingen adress, de flesta kom i höjd med magen och om passningen mot förmodan skulle nå fram till mottagaren blev resultatet ett nervöst bolltapp. Jag satte mig ner på en bänk, tog av mig jackan och suckade lite dystert. Det skulle tyvärr inte sluta där. Johan ville att spelarna skulle köra igång med en övning som kallas "3 mot 2", en övning som är väldigt, väldigt simpel. Övningen går ut på att tre spelare ska anfalla mot två försvarare. Skrämmande, katastrofalt, kaosartat - jag vet inte riktigt vilket ord som passar bäst för att kunna förklara insatsen spelarna bjöd på. Höjdpunkten på övningen var dock när Filip Persson drog sin kille och skickade upp bollen i nättaket. Den prestationen väckte åtminstone lite hopp inom mig. Men trots Filips delikatess blev hela uppvärmningen självklart en jättebesvikelse. 

Efter uppvärmningen var det äntligen dags för match, men nu helt utan förhoppningar. När Johan blåste i pipan för att sätta igång matchen hände det något. Till min stora förvåning höjde sig i princip alla spelare ordentligt. När matchen rullades igång fick jag se en fartfylld innebandy med spelare som verkligen ville visa vad de gick för. Nu satt passningarna på bladet, skotten på mål och mottagningarna var godkända. Jag ska väl kanske inte sticka under stolen med att det blev en hel del rock 'n' roll innebandy, men vad gör det när vissa spelare visade upp otroligt goda kvalitéer? 

Det fanns också vissa spelare som stack ut ur mängden.

* Pontus Eriksson
visade alla spelare vem som hade mest rutin. Killen spelade med ett bra självförtroende och jobbade stenhårt varje byte.

* Rickard Öberg
Killen som inte säger mycket i onödan var tillsammans med Pontus bäst på uttagningen. Jag har haft en svag koll på Rikard tidigare, men inte visste jag att han var så här jävla bra.

* Marcus Berglund
En lirare som påminner mycket om Emil "lill emil" Johansson. Marcus bevisade att han är en lirare av rang och har all potential i världen att bli en riktig klasspelare.

* Filip Persson
Har nämnt Filip tidigare på bloggen, men fy-fan vad killen kan lira boll. Filip hittade passningar som ingen annan kunde se och blir bara mer och mer given i laget.

Det var även en annan uttagning just efter. Jag kan sammanfatta den med att kvalitén var svajande och att Ramus Marklund och Albin Andersson var tongivande.



fr.v Filip Persson, Pontus Eriksson, Marcus Berglund, Rickard Öberg


MVH
Adam Andersson